....en liten tråkig blogg.

Dessa nätter, juni kvällar och nätter. Det är nog ljuset.
När sommaren kommer och jag får en annan inställning till mig, i svalare bris utan den starka solen, den stekande solen, solen som värmer och bränner om dagen. 

Jag lyssnar, ljudet av vinden i träden, en lättare inställning till livet och starkare livfullhet.
Lättare att andas och av att njuta ett rent andetag.

Fåglar, och jag andas och andas, för att få ännu mer kännsla där jag sitter på balkongen, den skall ända in i själen, det ska den.

Dessa nätter, nätterna de får inte ta slut, men tiden bara rinner på mot morgonen, på balkongen.
Jag sitter och lyssnar till bladens sång i vinden och funderar över livet som jag saknar en synonym till.

Jag tänker på det som hänt och vad som verkligen kom ivägen när det begav sig.
Varför inte alla ser, varför inte alla känner? Varför jag inte insett och levt som jag borde?

Men jag andas - andas.

När syret i den klara luften inte räcker för upplevelsen tar jag in färger jag älskar och jag ser alla nyanser av färger, färger.

Den svalblå himmlen. Himmelen som är felfri och gräset, gräset är så lagom grönt så här års.

Det är bara inte alla som ser det, se hur det känns. Ser det svalaskimmrande blå i skyn, det starka gröna i gräset, det torra i sanden på vår grusväg och det mjuka i de fina ljusgrå målnen.

Jag ser det, jag försöker andas det, känna det och göra något av det.

Jag älskar färgerna i det svala ljuset, men mest av allt älskar jag det djupa, speciellt när det är starkt och lysande även i ett lätt sommarnatt.

Nu är det morgon istället.